Rottweilern Aquena

Har haft en mysig helg, skönt att vila ut. Min hosta har dock kommit tillbaka, konstigt det där. Hatar att ha något som håller en tillbaka, vill ut och springa och leka i snön men gör jag det så hostar jag ÄNNU mera sen.

Dagsläget med Aquena är väl inte på topp precis, hon är i en liten dipp med osäkerheten så jag får peppa henne extra mycket. Känns ibland som att hon stödjer sig lite för mycket på mig, försvinner jag så faller allt för henne.

Idag var Memea Molin och föreläste i skolan, det var intressant. Det mesta hon sa var sådant som jag fann självklart, medans en del saker var lite "aha" upplevelse över  Det är alltid kul!

Efter föreläsningen så fick man ställa lite frågor, jag berättade lite kort om Aquena och hur jag jobbar med henne och frågade hur jag på bästa sätt kan få upp hennes självförtroende, syftade på om det fanns några övningar. Memea tyckte att jag har gjort helt rätt med henne, genom att hela tiden ta hennes "fajter" och se till att hon känner sig trygg med mig och litar på mig, hon sa också att osäkra hundar behöver underhållas hela livet och att hon tror att jag kommer att få fortsätta jobba så hårt som jag gör med henne nu hela hennes liv. Alltså så fick jag inga tips på vad jag kan göra, förutom sökträning som jag själv redan funderat på. Kort sagt: Jag ska vara hennes hjälte hela livet.

Jag måste säga att det slog luften ur mig lite grann... Att ha en tuff hund och dämpa den tycker inte jag är några problem, men att höja upp en osäker hund är ett heltidsjobb. Jag skulle ljuga om jag sa att Aquena var lätt att ha att göra med, det är så mycket man måste tänka på när man tränar henne och hon är en ständig utmaning. Simpla saker som en promenad är inte simpelt med henne, hon kan känna en lukt och sedan går hon runt och är skiträdd. Då måste jag jobba och jobba och jobba tills hon glömmer det som luktade konstigt, vilket är ganska svårt då hon blir nästintill blockerad.
Samtidigt som hon blir tuffare för hon blir äldre så släpper inte osäkerheten, och den kombon är inte bra.
Det är också så att man aldrig riktigt vet med henne, för ena dagen så är hon hur cool som helst för att sedan vara ett vrak nästa dag. Ibland kan hon vara cool i två veckor och sen vara rädd 2 dagar, väldigt konstigt. Är säkert lite pga åldern också.

Vet inte hur jag ska förklara på bästa sätt, men ni hundkunniga kanske kan tänka sig hur det blir när en ras som är framavlad för vakt blir osäker.

Älskar Aquena så himla mycket, men jag tycker att det är väldigt trist att lägga så mycket energi på hennes osäkerhet som jag istället kunde lägga på träning och annat kul.

Nu är det som det är, egentligen ingen ide att fundera på det. Hon är min lilla älsklings tjej ändå. Jag känner mer om mer att jag gjorde helt rätt att kastrera henne, hon ska verkligen inte gå i avel.



Min fina lilla prinsessa!   (här ligger hon och myser med min mamma)